Här kommer en kärleksförklaring till Rut - från mej och min son - som också tycker att hon är en "ball" kärring! Vi får inte veta var hon är - hennes son vägrar berätta det! Du som känner Rut,92 och vet var hon är - snälla kontakta mej! Vi grannar vill gärna hälsa på henne!

Repris från i påskas:

Är medmänsklighet passé? Jag ber dej låt mej få prata med dig Gud  - jag har förlorat en nära vän - helt i onödan, felmedicinering och bristande omsorg från såväl vårdcentralen, hemtjänsten som av hennes egen son.

Om jag inte hade ringt polisen hade Rut varit död idag. Nu när det verkar som om chocken över att ha legat nedkyld, naken, blåslagen på golvet  blev för mycket för henne.  Det är inte värdigt! Jag funderar på att själv göra slut på allt, jag står verkligen inte ut! Det blir för mycket - kan man hamna i någon slags mänsklig koma om omgivningen tar kål på ens hjärta och psyke? I så fall vill jag det.

Jag måste  skriva om det  här - för jag står inte ut med flatheten, de elaka, snåla, egoistiska,  empatistörda människor som tycks frodas i just min älskade hemstad Sundbyberg. Hur den så kallade välfärden, vården och min grannes egen son behandlar gamla människor!

Vi har vårdcentralen i Rissne som konsekvent förgiftat min fina 92-åriga granne, med mediciner som nästan tar död på henne, trots att både hon och jag vädjat om att hon måste få sluta ta det som gör henne så fruktansvärt sjuk. Hon ramlar konsekvent av svimningar som är biverkningar av dessa, hon kan inte kontrollera sina kroppsöppningar, är konstant trött och blir alltmer förvirrad.

Likt Gestapo kommer sjuksköterskan från Rissne Vårdcentral med sin dosett varje fredag och TVINGAR Britt att ta sin medicin. De vitaminer och mineraler jag gett henne har samma Gestapo konfiskerat. Sedan Rut började medicinera har jag lyckats rädda livet på henne vid två tillfällen därför att jag haft hennes hemnyckel och fått upp henne när hon ramlat. Jag har fått i henne näring och vitaminer. Men nyckeln tog hennes son ifrån mej. Han tyckte det var för dyrt att kopiera den.

Rut och jag har kommit varandra de här fem åren, vi kollar fotboll & basket ihop på TV - vi skvallrar om ditten och tidigare har hon inte behövt hjälp, men sedan de började medicinera en fullt frisk person kommer hon knappt ut och sover mest, så jag brukar handla mat åt henne.

Jag har tvingat Hemtjänsten att städa och ta hand om hennes tvätt. Men någon näring att tala om får hon inte.

Hennes son tycker det är för dyrt med matleverans. Istället köper han äckliga engångsrätter som Britt inte ens tycker om (för hennes pengar förstås!). I somras när hon fick en ovälkommen tjuv i sitt hem som följt med henne in genom porten fixade vi till hennes gamla mobiltelefon så hon skulle kunna ringa mej nästa gång hon skulle komma hem. Men eftersom sonen inte hjälpt henne med nytt batteri funkar inte luren längre. Jag har inte råd - jag är ju också fattig med sjukersättning.

När min radio dog kom hon in med sin och sa "Jag hör ändå så dåligt - får ha TV:n på högsta volym vet du"!  Jag var så tacksam! Jag lyssnar nästan bara på P1 eftersom jag tycker att televisionens utbud är skräp!

Att hon är fräck och kul visar hon alltid när vi fikar ihop och hon inte är inne i sitt apatiska sjuktillstånd. Ett annat exempel  - varje fredag ber jag att få Fredrik Strages krönika i Dagens Nyheters kulturbilaga - jag köper TV-tidningen till henne istället.

För ett par veckor sedan frågade jag om hon inte kunde ge mej HELA kulturbilagan eftersom hon ju fått TV-tablån?

Nänä, skrattade hon. Stockholmsdelen kan du ta, men resten behåller jag, det enda jag ligger med nuförtiden är tidningen vet du!

I fredags fikade vi och hon var glad men berättade att hon led svårt av illamående (samma dag hade Gestapo varit där från giftcentralen), men trots sin trötthet var hon rolig. Jag frågade om jag skulle hjälpa henne ta ner de tunga julgardinerna.

- "Ja gärna sen, men först ska Maria städ få putsa fönstren".

-Åhå, svarade jag, det  är väl snarare Mario som kommer då?

Japp, svarade hon och hennes ögon glittrade okynnigt:- Förra gången kom det en ung snygg kille - det var SÅ trevligt".

Jag och Rut skildes åt runt 21.30 på fredagskvällen.

På lördagen skulle jag gå in med en TV-tidning och en påskblomma vid 14-tiden. Persiennerna neddragna, ingen svarade i telefon och ingen öppnade dörren. Jag har ju ingen nyckel och greps av panik. "Britt är död", tänkte jag och skickade iväg ett sms till hennes son att han akut måste ringa Hemtjänst som kunde åka dit och titta till henne.

SEX timmar senare svarade han "Jag har inget nummer till Hemtjänst".

Då fick jag sådan panik att jag hyperventilerade och övervägde att själv krossa Britts ruta. Jag gick ner till grannarna Karin och Britt som satte mej på en stol och lät mej andas och lugna ner mej. Vi hittade inget nummer till den djävla hemtjänsten men Karin föreslog socialjouren. Då var jag så uppjagad att  jag inte ens kunde hitta knappsatsen på min lur så jag fick låna deras stationära telefon.

Efter fem minuter ringde polisen. Jag berättade och han insåg mycket snabbt att det var akut och han sade att han skulle försöka få tag i Hemtjänsten och sedan ringa tillbaka. INGEN SVARADE PÅ HEMTJÄNSTEN! Inom fem minuter kom polisen - tre fantastiska män från Solna Sundbybergspolisen. Vi stod utanför och de diskuterade låssmed eller fönsterkross.

- Det tar för lång tid med låssmed - hämta kofoten så smashar vi fönstret. Jag stod utanför och grät och var helt säker på att hon skulle vara död!  Min son och andra grannar samlades på loftgången och enades om att om Rut lever ska vi ha tårtkalas när hon kommer hem. Vi hörde hur polishjältarna ropade Rut Rut! Sedan: Hon lever! Ring 112!

Då blev det nästan fest där på loftgången och vi hyllade poliserna som de hjältar de var och vi ömsom skrattade ömsom grät! Strax innan ambulansen kom var hennes son där - antar att polisen ringt efter honom men jag ville inte ens titta på honom.

Hade Rut varit död hade det varit hans fel! Jag bad poliserna fråga Rut om hon ville jag skulle följa med i ambulansen och det ville hon. När ambulanspersonalen kom ut försökte jag skämta på det sätt vi brukar.

"Djävlar vilken DramaQueen du är - var du tvungen ställa till sånt ståhej för att få in lite snygga karlar i sovrummet"? Normalt sett hade hon skrattat men hon såg på mej med tom blick och där och då gick något sönder inom mej. Kanske var detta vad som släckte hennes livsgnista för gott?  Den ena polisen gav mej hennes nyckel: "Du är den enda som hjälper Rut och du har räddat hennes liv".

På Karolinska tog de hennes skador på högsta allvar och när de förstod att det var på grund av sonen hon var så illa däran undrade de, precis som poliserna, hur det står till i huvudet på en sådan människa. Efter många timmar kom hon så till intensiven där de nu gör allt de kan och till att börja med ska försöka avgifta henne från mediciner. Klockan fem hade nattbussarna slutat gå och jag hade inga taxipengar - jag kom hem klockan sju på morgonen. Efter matlagning och hundpromenad stupade jag i säng och vaknade helt förvirrad 18 på söndagskvällen. Inte en enda gång hade sonen hört av sej till mej för att fråga hur hans mamma mådde. Jag gick ut på loftgången och fick bort de glassplitter han inte brytt sej om att sopa upp. En granne hade gått ner med soppåsen med skärvor till sopsorteringen. Jag gick in till Rut och upptäckte nedfläckade lakan och kläder - jag tog bort dem och tog in dem till mej.

Messade sonen att jag kom hem sju på morgonen att jag sagt länge att medicinerna skulle ta död på henne och att det varit nära ögat den här gången. Jag skrev också att jag ville ha pengar till blekmedel och fläckborttagningsmedel till hennes tvätt.

Han svarar: Vi tvättar hennes kläder själva, vi kommer förbi imorrnbitti och då ska hennes nyckel ligga där också!

Jag: Varken polisen, vårdpersonalen eller grannarna är särskilt imponerade av hur du skött dig som son. Inte jag heller. Jag fick nyckeln av polisen för att jag räddade hennes liv och är den ende som hjälper henne, men jag har ställt tillbaka tvätten. Vill du ha nyckeln får du begära polishandräckning.

Han: Du ska lägga nyckeln i brevinkastet! Du har ingen rätt att ha den!

Jag: För att citera en av polismännen på plats, du borde förlora vårdnaden om din morsa och göras arvslös din empatistörde snåla djävel!

Ikväll talade jag med sjuksköterskan på Karolinskas intensivvårdsavdelning - Rut vet fortfarande inte var hon är. Risken att min varma, roliga underbara "extramamma" kommer att bli ett kolli är mycket stor.

Jag hoppas inte Rut dör - jag vill aldrig mer se hennes avskum till son - inte ens på begravning! Nycklarna? De har han lurat av mej och han vägrar tala om var hon är. Rut måste tro att alla hennes vänner och grannar har övergett henne.

SUMPAN HAR BLIVIT  EN HUMANITÄR NOGOZONE!